Detdär med att vara glad för andras skull...

...har jag fortfarande inte lärt mig. Fortfarande gör det ont de gånger jag hör om andra som fått något/fått vara med om något som jag också vill ha. Inte särskilt moget och vuxet, jag vet. Men jag kan inte så mycket åt det. Att halsen värker av tillbakahållen "upprördhet", magen börjar mola av light-ångest, huvudet surra av tankar som ibland skrämmer mig. "Hennes karl kan nog göra si eller så mot henne, men MIN skulle aldrig komma på tanken. Vad har han för fel? Varför ska jag ALLTID behöva påminna om en del saker?!" Så tänkte jag t.ex för en stund sen. 

Missförstå mig rätt, läsarna mina. Jag har ett jättefint förhållande, problemet är bara det att en av oss inte verkar ha insett att man måste underhålla ett förhållande för att det ska fungera. En av våra "regler" är att aldrig ta något för givet. Det verkar ändå glömmas bort då och då... För ett år sedan var jag bitter på folk som var i ett lyckligt förhållande. Nu när jag själv är i ett sådant(nåja, ganska lyckligt iallafall), hittar jag annat att klaga på. Hondär jädra Mymlan som aldrig är nöjd...

Idag är alltså en lite sämre dag igen, tyvärr. Har enorma igångsättningssvårigheter, och allt blir bara halvfärdigt. Jag åker och hälsar på min pojkvän några dagar imorgon. Om allt går som det ska, vill säga. Jag älskar honom, på något sätt iallafall. Samtidigt som hela jag ibland värker av någon olustig negativ känsla jag inte kan sätta fingret på. 

...

PS. Såg nyss att fonten på texten ändrats halvvägs. Ingen aning om varför. Bloggar från mobilen nu, kanske det är därför?