En gång var fjärde år? For real?

Skottdag har det varit idag. Det har varit mycket prat om detdär med att det bara är den här dagen som kvinnor får fria. En dag vart fjärde år. Resten är det tydligen bara mannen som får föreslå att man ska gifta sig. Ursäkta nu bara, men what the actual fluff?! Jag är ju som bekant väldigt mycket för rättvisa och jämlikhet, så jag tycker att dendär traditionen är rena rama dyngan.
Nu såg jag redan att Karro skrivit om det här idag, och säkert en del andra bloggare, men jag tänkte ändå skriva några rader om det. Sen tänkte jag också skriva ner mina tankar kring giftemål och sånt.

Enda sen jag var liten har jag vetat att jag vill gifta mig, och ha ett stort bröllop. Kyrka, vit fin dyr klänning, på sommaren och hela dendär baletten. Men plötsligt har mina funderingar ändrat. Jag är inte längre alls lika säker på att jag vill gifta mig. En orsak är att jag är en såndär tråkig pessimist/realist i vissa lägen. Nu hoppas jag ju verkligen inte, och tror inte heller att det skulle bli så, men OM det skulle bli skilsmässa så skulle det bli en himla massa byråkrati. Eller? Har jag fel? Dessutom, fast jag förstås skulle gifta mig helt frivilligt, skulle det på nåt sätt ändå kännas "instängt". Jag vet att det låter knäppt, men så känner jag. Det räcker att vara sambo.

Men trots att jag har såna här tankar har jag i smyg planerat mitt bröllop om jag mot förmodan skulle ändra mig. Men det är inte längre fråga om en vit gräddbakelse till klänning. Inte heller kyrka. Nej, ska jag gifta mig vill jag att det ska vara i skogen. Jo, du läste rätt. Jag är inte ens en skogsmänniska, men har ändå fått för mig att det vore fint att ha ceremonin i en skogsdunge. Inte heller är jag fantasy-typen, men jag skulle ändå vilja ha en mossgrön lång klänning med långa ärmar och bara axlar. Jag hittade ingen bild som passade på beskrivningen, så nu får ni försöka föreställa er istället, haha :D

Men som sagt, sambo skulle passa mig bäst tror jag. Det vet min pojkvän också om, och han är av samma åsikt. Tur det. Jag vet int hur jag skulle reagera ifall han friade :D Jag som dessutom hatar överraskningar. Seriöst, jag har sagt till honom att ifall han nångång köper något åt mig vill jag veta om det på förhand. Livet med en ADD-människa, inte det lättaste precis.

Försöker igen

Jag tror ni får börja vänja er vid med att jag har "bloggperioder". Jag skulle så gärna blogga i ett, utan pauser på flera månader, eller som i det här fallet, ett halvår (SKÄMMAS!). Nå, ska försöka hålla igång bloggen nu en längre tid iallafall.
Ett halvår har gått som sagt, det är inte mycket som ändrat. Jag har flyttat ca 100 meter till en lite större lägenhet, börjat på med min utbildning, och nuförtiden "jobbar" jag (praktik, men får samtidigt lite lön för det). Den här veckan kommer antagligen se ut som så att jag jobbar måndag till fredag 14.30-20.30, men det kan hända att det ändrar. Men det gör mig inget, jag har inte så stor skillnad på tider och skiften.

Nu har jag för en dryg timme sen kommit hem från veckans första jobbskifte, jag har haft dagens "hur har du haft det idag?"-telefonsamtal med pojkvännen, och nu ska jag skriva ett till inlägg med anledning av skottdagen. Sånt vardagsstuff en kväll som denna.