Trygghet, värme, kärlek.

Sitter här i min soffa, och saknar Honom. Han, som jag älskar. Nästa helg ses vi igen. Och helgen efter det. Nu är han hemma hos sig, jag är här. Jag är så otroligt lyckligt lottad som hittat en man som han. Han har sett mina värsta sidor, trots att jag försökt dölja dem. Han vet mycket av det jobbiga jag varit med om i livet. Han vet att det inte är det lättaste att vara med en sån som jag. Ändå står han där, vid min sida. Jag frågar ibland hur han kan älska mig. Då brukar han svara att jag är en sån man inte kan låta bli att älska. Vi har redan pratat om att flytta ihop, nångång i framtiden. Sen när jag är klar med alla studier. I staden mittemellan oss.  Halvvägs från honom, halvvägs från mig. Trots allt det här vackra, trots all kärlek... Varför har jag ibland såna tankar som skrämmer mig själv..?








Varför har jag inga fjärilar i magen? Var är pirret? Förälskelsen? Ska jag klara av att leva med Honom utan att jag känner såna livsviktiga saker? En del av bensinen i en relation. Fastän jag ha det så fint. Så har jag ändå så skrämmande tankar. Jag längtar efter dendär berusande känslan, detdär pirret i maggropen, det som jag kan få för andra. Trots att jag redan hittat Kärleken. Trots det, så pirrar det ibland till, om jag ser någon annan, som också ser mig. Så fel, så fel, så otroligt fel!!! Aldrig att jag skulle klara att svika Honom. Kommer aldrig på fråga. Men varför tänker jag då som jag gör?


Många tankar, en lördagskväll som denna.