En gång var fjärde år? For real?

Skottdag har det varit idag. Det har varit mycket prat om detdär med att det bara är den här dagen som kvinnor får fria. En dag vart fjärde år. Resten är det tydligen bara mannen som får föreslå att man ska gifta sig. Ursäkta nu bara, men what the actual fluff?! Jag är ju som bekant väldigt mycket för rättvisa och jämlikhet, så jag tycker att dendär traditionen är rena rama dyngan.
Nu såg jag redan att Karro skrivit om det här idag, och säkert en del andra bloggare, men jag tänkte ändå skriva några rader om det. Sen tänkte jag också skriva ner mina tankar kring giftemål och sånt.

Enda sen jag var liten har jag vetat att jag vill gifta mig, och ha ett stort bröllop. Kyrka, vit fin dyr klänning, på sommaren och hela dendär baletten. Men plötsligt har mina funderingar ändrat. Jag är inte längre alls lika säker på att jag vill gifta mig. En orsak är att jag är en såndär tråkig pessimist/realist i vissa lägen. Nu hoppas jag ju verkligen inte, och tror inte heller att det skulle bli så, men OM det skulle bli skilsmässa så skulle det bli en himla massa byråkrati. Eller? Har jag fel? Dessutom, fast jag förstås skulle gifta mig helt frivilligt, skulle det på nåt sätt ändå kännas "instängt". Jag vet att det låter knäppt, men så känner jag. Det räcker att vara sambo.

Men trots att jag har såna här tankar har jag i smyg planerat mitt bröllop om jag mot förmodan skulle ändra mig. Men det är inte längre fråga om en vit gräddbakelse till klänning. Inte heller kyrka. Nej, ska jag gifta mig vill jag att det ska vara i skogen. Jo, du läste rätt. Jag är inte ens en skogsmänniska, men har ändå fått för mig att det vore fint att ha ceremonin i en skogsdunge. Inte heller är jag fantasy-typen, men jag skulle ändå vilja ha en mossgrön lång klänning med långa ärmar och bara axlar. Jag hittade ingen bild som passade på beskrivningen, så nu får ni försöka föreställa er istället, haha :D

Men som sagt, sambo skulle passa mig bäst tror jag. Det vet min pojkvän också om, och han är av samma åsikt. Tur det. Jag vet int hur jag skulle reagera ifall han friade :D Jag som dessutom hatar överraskningar. Seriöst, jag har sagt till honom att ifall han nångång köper något åt mig vill jag veta om det på förhand. Livet med en ADD-människa, inte det lättaste precis.

Försöker igen

Jag tror ni får börja vänja er vid med att jag har "bloggperioder". Jag skulle så gärna blogga i ett, utan pauser på flera månader, eller som i det här fallet, ett halvår (SKÄMMAS!). Nå, ska försöka hålla igång bloggen nu en längre tid iallafall.
Ett halvår har gått som sagt, det är inte mycket som ändrat. Jag har flyttat ca 100 meter till en lite större lägenhet, börjat på med min utbildning, och nuförtiden "jobbar" jag (praktik, men får samtidigt lite lön för det). Den här veckan kommer antagligen se ut som så att jag jobbar måndag till fredag 14.30-20.30, men det kan hända att det ändrar. Men det gör mig inget, jag har inte så stor skillnad på tider och skiften.

Nu har jag för en dryg timme sen kommit hem från veckans första jobbskifte, jag har haft dagens "hur har du haft det idag?"-telefonsamtal med pojkvännen, och nu ska jag skriva ett till inlägg med anledning av skottdagen. Sånt vardagsstuff en kväll som denna.

Tisdagstankar

Nåja, nu har jag tid att uppdatera!
Kan ju börja med att nämna hur det gick med min some*-paus som jag sist skrev om. Det gick sisådär... På lördag kväll var jag inne och kikade på Instagram, men facebook höll jag mig duktigt undan ända tills söndag kväll då jag kommit hem. Så att sånt.

Det blev ju lite bakvänt det här... Största delen av juni och juli har det varit kallt, och nu de senaste dagarna, då har det minsann kunnat vara varmt! Sådär lagom tills semestern och sommarlovet tar slut. Liksom.. Jaha? I lördags var jag och pojkvännen och simmade i havet som ligger nära honom. Och my god vad det var skönt! Helt seriöst alltså. Inte det minsta kallt! I alla fall inte på det sättet att jag frös. Jag hade kunnat plaska omkring hur länge som helst. Jag har alltid tyckt om att vara i vatten. Det är mitt element, så enkelt är det.

Annat som hänt då? Vaknade med ångest imorse, varför vet jag inte. Men det gick om sen på eftermiddagen, och det bästa av allt: Jag behövde inte ta ångestdämpande medicin, utan klarade av att "tänka bort" känslan och de dåliga tankarna. Hurra! Ikväll har jag varit hem till föräldrarna med resten av familjen, och firat en födelsedag. Och imorgon kväll är det dags för skola igen. Har föreläsningar en kväll i veckan, och jobb fyra dagar i veckan. Två dagar på ett ställe, och två på ett annat.

Bostadssökandet fortsätter. Förra veckan var jag på en visning, men den lägenheten kändes inte riktigt rätt. Dessutom var den på gatuplan, så vem som helst hade kunnat gå förbi och titta in i köket ifall jag glömt att dra för gardinerna, och se när jag sitter i pyjamas och äter frukost. Tack, men nej tack. Jag som redan är lite smått paranoid, och tänker hur mycket grannarna ser när det ligger ett höghus bredvid mitt nuvarande hus, med fönster mittemot mina.

Avslutar med en bra cover på en bra låt.

 

Man behöver inte alltid vara uppkopplad

Är nu på väg till min partner för att spendera helgen hos honom. Jag har nog tänkt uppdatera bloggen om hur läget varit på sistone, men det har lämnat av nån orsak... Lovar er ett inlägg om någon dag!

Det jag nu tänkte berätta var att jag bestämt mig för att ta en paus från alla sociala medier. Förutom bloggen då, kanske. Bara nån dag, till att börja med. Jag tror jag mår bättre ifall jag inte dagligen läser om vad andra har för sig, utan bara fokuserar på mitt. Visst, jag är nyfiken. Men i längden är det väl inget vidare, med tanke på det jag tidigare berättat, att jag ibland, tyvärr, kan vara väldigt bitter och missunnsam. 

Är jag inte aktiv på Facebook och instagram så är ju risken mindre. Ska se ifall killen också är med på noterna i helg, så använder vi bara nätet till att titta på film och läsa nyheter. Dock har jag ju rätt dålig självdisciplin... Men det SKA funka. Blir intressant experiment det här!

Det där med rasism...

Det har än en gång blivit aktuellt med rasist-snack, som började efter att Olli Immonen sagt vad han tänker om saken på Facebook. Allas vår tidstjuv Maria har skrivit ett intressant blogginlägg om det. Själv har jag tidigare uttryckt mina tankar om rasism och liknande här.

Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt var jag står i frågan om man ska ta hit fler invandrare eller inte. MEN jag tycker att de som redan är här ska behandlas på precis samma sätt som oss finländare. Oavsett om man kommer från Finland, Kosovo, Irak eller Somalien så SKA ALLA BEHANDLAS JÄMLIKT!!! Rättvisa och jämlikhet har alltid varit väldigt viktigt för mig, precis som jag skrev i mitt tidigare inlägg, och jag förstår inte ens hur folk kan vara av annan åsikt. Jag respekterar deras åsikt, förstås. Men förstår den inte.

En facebook-vän satte upp denhär videon på sin sida för någon dag sedan, med texten "Det här är mitt Finland".

Utmaning: Mitt liv i siffror!

Mimmi gjorde för några dagar sen en lista var hon skrev något kort om varje år av sitt liv. Hon utmanade andra att göra likadant, och ja, vid det här laget vet ni ju min svaghet för listor. Klart jag hänger på! Men eftersom jag fortfarande vill vara anonym, så vill jag inte att någon ska veta min exakta ålder. Kan dock säga att jag är en bit över 20, så jag kommer inte skriva mer än 20 punkter.

När jag var 1 år så var jag väl som de flesta andra bebisar skulle jag tro
När jag var 2 år gillade jag (tydligen) att rymma till grannen, peka på deras frys och se söt ut, för jag visste att då brukade jag få glass. Grannen hade inget emot det, men det hade mamma :-D
När jag var 3 år var jag på min första södernresa, vi var till Grekland.
När jag var 4 år flyttade vi till det som jag alltid kommer se som mitt barndomshem.
När jag var 5 år var jag tokig i allt som hade med Barbie att göra
När jag var 6 år ville jag flytta till en gammal prästgård i närheten, för att det liknade ett hus i mitt favorit-tvprogram
När jag var 7 år började jag skolan
När jag var 8 år gillade jag techno och lyssnade mest på en "Yabba dabba dance"-kassett vi hade
När jag var 9 år ville jag gifta mig med en miljonär då jag blev stor, och bo i ett mintgrönt hus
När jag var 10 år skaffade vi hund
När jag var 11 år försökte jag vara populär i skolan. Det funkade inte.
När jag var 12 år flyttade vi till ett mindre hus
När jag var 13 år blev mina föräldrar erbjudna att sälja mig och min syster för 10 kameler på en semesterresa. De tackade nej (nähä?! :-P )
När jag var 14 år var jag mobbad i skolan
När jag var 15 år var jag på min första riktiga dejt
När jag var 16 år hatade jag skolan, och var glad då högstadiet var över
När jag var 17 år träffade jag många fina människor utomlands, som jag än idag har kontakt med
När jag var 18 år trodde jag att jag hade träffat den stora Kärleken
När jag var 19 år var jag in och ut på sjukhus i flera omgångar på våren och sommaren pga allergier
När jag var 20 år trodde jag livet skulle förändras till det bättre. Det gjorde det inte.

Sen efteråt har det hänt en del också, förstås. Den stora Kärleken har jag ingen kontakt med längre, jag har några gånger blivit sviken av människor jag litade på, men också bra saker har hänt. Har rest lite mer, gått ut helvetesskolan som ni ju vet, och nu har jag ett helt okej liv.

Nu ska jag göra mig i ordning för att gå på regnväderspromenad med bästa J.

Trygghet, värme, kärlek.

Sitter här i min soffa, och saknar Honom. Han, som jag älskar. Nästa helg ses vi igen. Och helgen efter det. Nu är han hemma hos sig, jag är här. Jag är så otroligt lyckligt lottad som hittat en man som han. Han har sett mina värsta sidor, trots att jag försökt dölja dem. Han vet mycket av det jobbiga jag varit med om i livet. Han vet att det inte är det lättaste att vara med en sån som jag. Ändå står han där, vid min sida. Jag frågar ibland hur han kan älska mig. Då brukar han svara att jag är en sån man inte kan låta bli att älska. Vi har redan pratat om att flytta ihop, nångång i framtiden. Sen när jag är klar med alla studier. I staden mittemellan oss.  Halvvägs från honom, halvvägs från mig. Trots allt det här vackra, trots all kärlek... Varför har jag ibland såna tankar som skrämmer mig själv..?








Varför har jag inga fjärilar i magen? Var är pirret? Förälskelsen? Ska jag klara av att leva med Honom utan att jag känner såna livsviktiga saker? En del av bensinen i en relation. Fastän jag ha det så fint. Så har jag ändå så skrämmande tankar. Jag längtar efter dendär berusande känslan, detdär pirret i maggropen, det som jag kan få för andra. Trots att jag redan hittat Kärleken. Trots det, så pirrar det ibland till, om jag ser någon annan, som också ser mig. Så fel, så fel, så otroligt fel!!! Aldrig att jag skulle klara att svika Honom. Kommer aldrig på fråga. Men varför tänker jag då som jag gör?


Många tankar, en lördagskväll som denna.